I skôppa ôt mor

Ha ne känt så nôn gang, nä sûm tia ä lang,
hôls vâla kan te sej: se kusall å stor.
Allri känn ve fell så, nä ve ännu va små 
å satt ôppi skôppa ôt mor.

Tänk ja minns fell ännu - å dä samm gör nock du
- hôls ho tedd sej fôr öga menn vâla en gang.
Tänk ho va sûm ett slôtt, dä allt fint å allt gôtt
môttes i skratt å sang.

---

Hôcka trû en kunn'ha - me se löckle en va,
nä int våla rack länger än dit te dä blå.
Tänk ho själa va ong, inga sôrg käntes tong,
fastän stûga va skröple å grå.

---

Hôls dä vart lell en gang: en vart käru å lang,
å trûa på trôlla å Gu bles ikôll.
En bövd allri å be, fäck se ulydi kne,
å en vart kanske sjôlv ett - trôll.

Ås så langt en fäck gå, bortûm berga de blå,
sen ve grinna tå mor en togg avske å for.
Detta blå dä fôrsvann, allri löcka en fann -
den lemn'en i skôppa ôt mor.

Axel Fritiofsson