Mosippan

Hon stod där allena i hedens ljund 
och var som en drottning sjön.
Hennes gyllene blick var så allvarstung 
och hon böjde sitt huvud i bön.

Jag lutade mig ner, och böjde ljungen åt sidan och sporde:
Varför så sorgsen, du som är så vacker?
Höj ditt öga mot solen och gläd dig åt våren och livet.
Det gick som en skälvning genom de blåvita bladen, 
och jag hörde en viskning så svag som fladdrandet av 
en fjärils vingar.

Ack, människobarn, här bland is och snö
i den fattiga hedens ljund,
är jag född för att öppna mitt öga och dö,
dö medan än jag är ung.
När ängen kläder sig i sommardräkt,
och syskonen jubla i ljusets bad,
då känner jag dödens isande fläkt
på mina längtande blad.

Hör på mig, hedblomsterns drottning, viskade jag:

Fast ditt liv är så kort och din plats du fått
i den fattiga hedens ljung,
för din skönhets skull jag dock delat din lott,
om jag vore blommornas kung.

Axel Fritiofsson

Fotograf
Nisse Johansson