Bygda mi

Jä vet e litta fatti bygd langt ôpp i Värmlanns skoger
jä vill ne helst skull se´a just när sola strör sett gull
på gålera å ängera, där slôtterfôlka knoger
å fjälla di ger eko uttå jänters krötterlull.

Da tänker jä på tia när sôm än ho låg i dvale
å skogera de svaje, där sôm skördera nu gror,
å björner geck å knalle bålmä bäckera sôm skvale
frå fjälla gönnôm dalera, där människer nu bor.

Da tänker jä på hjältera sôm kom frå Finlands moer
å slog sej ner på berg å he, där inga täger fanns,
där allri än e slage gått i takt på gråe loer,
å allri än ett krötterlull dött bort i solfallsglans.

Jä ser dôm där de böjde geck i sine framtidsdrömmer
å bröt sej fram i svett och svält igönnôm sten å snår.
Te sist e litta bygd stack fram ur mörke villmarksgömmer,
tur svedjeell, tur rök å sot - e bygd, sôm nu ä vår!

Jä bocker mej för hjältera, när rö står aftassola
å bjällerklonken går i dur inunner fjällas stup,
å nye släkter sträver där på tägera å jola,
sôm en gang låg i ustörd sömn i svarta skogers djup.

Axel Fritiofsson