Du är gammal nu...

Du är gammal nu, och din hatt
den sitter så rak och rätt
över hårets krans.
Och allt vad du tar dig för
är så noga cirkat och mätt
vid högsta instans.

Du ler åt den tid, när ibland du stod
vid en förstukvist och frös
i kavaj så tunn,
och vårmånen blänkte på skarens
fläckar på gråa rös
och en flickröd mun.

Du ler åt all blåögd dårskap
och tittar så ogint snett
på all som är ungt;
synar noga i skenet
från ditt kritiska gammalmansvett,
sakligt och lugnt.

Men - ibland kan det väga så lätt
ditt vett mot en - helgdagshatt,
som satt så käckt på svaj,
och ur höstens och årens dis
kan du höra ett klockrent skratt
mot en tunn kavaj.

Och om ingen dig ser kan du ta
några obalanserade steg
över stock och sten
och förnimma bak åren en doft
från en morgonfrisk, nyvaknad teg
och en gammal syren.

Och djupt i ditt hjärta vaknar
i hösten en vårblå april
och en underlig sång.
Du lyss - och din hatt den får
sitta precis som den vill;
Det var en gång...

Axel Fritiofsson