Klaken

 Hass stûgul' se langt bol i åävvla stog
i e väl uttå myrer å kûlsvarta tjärner;
hass sällskap va skâter å rôtter, sûm gnog,
å hemmelens stjärner.

I stjärnân där spådd han hôls väre skull' bli -
fast dä hänn nock iblann att de skamlet lur ôpp en -
å iblann tett han frammet i människers ti,
fast i kaffekoppen.

Han va sotut å mörkhydd bå' söckten å helg,
å tur kläa dä damm sôm tur tröskvârksskaka,
han va rynkut i fjäs sûm en dragspelsbälg,
mä en skäggtûfs på haka.

På rôksvarta vägger satt klûcker å peck,
han va hännu te plûnner mä väggura, Klaken -
men nä fûlk fack igen dûm va sällan de geck,
sa sômmel på baken.

Iblann kom han tassenes finnbygda runt,
mä ladder på skoân, fôrsiktit sûm räven.
På ryggtavvla bar han en utsleta kunt
å en kannbutt i näven.

I kannbutten hadd hann stött löbult å ten -
nä klûckarbet skar sä, ôt finnbygdas bönner
för en kôrv eller kyttbet va Klaken int' sen
te lag' kal, sûm va sönner.

Fram nu mä käla mä rosthûler i,
nu ska de bli tätt sûm e r-v", sa Klaken.
Men tenklossân sätt han fôr jämna på si,
sa fûlk på baken.

Nä katta vasst klönnrân på gûbbens kunt,
han skratt' se han kav kunn ha sjôldö på fläcken:
"Tänk kattstôlla marker, att här ä jä unt
en smakbet i säcken".

Aliri va gûbbtjasken grinut å le,
han va stornögd mä allt å se kitter å vaken.
Fråg de'n i stûgan hôlls allting stog te -
"Härlet, härlet", sa Klaken.

Men te sist vart han liggen tå âllerdom,
å slut vart på löing å klûckruljansen.
Han vart flötta te går'n, sûm sällan står tom,
å stûga te - Skansen.

Där kan ne se'a den dag sûm ä,
men allt ä se töst i'a, ingenting vecker.
Ingen gûbblûrk på lut bålmä fönsterträ' -
inger klûcker sûm pecker.