Stig Skeppstedt spelar spillopipa
Ett 50-tal förväntansfulla deltagare
samlas på hembygdsgården Karmen Kynna i Lekvattnet. Det är lunchdags och på
menyn står tre olika soppor bestående av respektive lax, purjo och kött. Vi
intar de läckra rätterna i svenskstugan intill rökstugan. Vilken stämning!
Vilken start! Jag och många med mig backar om flera gånger!
Därefter lämnar vår allti allo under
konferensen Inga Greta Lindblom från Torsby Finnkulturcentrum information om
det kommande programmet. På dagordningen står ett verkligt varierande utbud.
Hembygdsföreningens ordförande Bodiil
Nordqvist presenteras, vilken också på en genuin Lekvattnetdialekt orienterar
om eftermiddagens rundvandring i finnskogen.
Vi kör i egna bilar till parkeringen vid
7-torpsvandringen; det skulle dock bli fem torp vid dagens slut.
Vid samlingen spelar Stig Skeppstedt
spillopipa för en ivrig skara fotvandrare.
Stig Skeppstedt spelar spillopipa
Därefter tar Bodiil täten och vi går in
i granskogens dunkel. Vi kommer först till Kissalamp, en plats som har odlats
upp redan under 1700-talet. Det nuvarande huset på platsen är från
1900-talet, men med återanvänt rökstugetimmer. Gottlund besökte aldrig
Kissalamp, men väl Keyland som dock inte nämner något om rökstugan. Alldeles
intill Kissalamp, gränsen till Norge ligger bara 400 meter bort, går den gamla
flyktingrutten. Den användes många gånger nattetid för att lotsa de norska
flyktningarna rätt. Vi hör flera historier berättas om dessa.
Stigen leder vidare över någon liten
sankmark och en mindre backe och därefter är vi i Valli/Vallis.
Här återstår enbart ett röse. Källaren som är förvånansvärt väl
intakt, har ett fint byggt valv. Valli blev öde 1905 då folket reste till
Amerika. En resa som många andra gjorde från Lekvattnet.
Vi fortsätter vår vandring i fädrens
spår. När jag kommer ut ur granskogen utbreder sig den mest fantastiska syn
framför mina ögon. Närmast ligger nyligen slagna ängsmarker och hagar och
därnere mot Lomsen, juvelen i den värmländska finnmarken: Ritamäki. På
gården ligger en rökstuga som blev öde 1964 då den siste av syskonen Jansson
flyttade till bygden. Ritamäki är nu ett naturreservat.
Jag tittar in i de grå hukande byggnaderna, en efter en. Där på väggen i en
bod är inristat ett oktogram; en besvärjelse mot onda makter.
Ritamäki
Just i den här stunden vill jag inte
skiljas från Ritamäki men måste följa de andra i spåren mot Lomstorp.
Nerför backen och sedan är jag där. Bostadshuset är byggt i början av
1900-talet. Lars- Olof Herou visar oss platsen för den ”försvunna”
rökstugan. Fotot är utgångspunkten för identifiering.
Spännande! Hjalmar på Lomstorp var känd
i bygden. Här har varit affär, systembutik, charkuteri och post. Det är i
sanning en märklig kombination.
Sedan bär det iväg uppför till
Svartbäcken i Gottlunds fotspår; Bodiils egen ägandes gård. En skylt visar
att här bodde Nikkarainensläkten. Den högra delen av stugan innehåller en
rökstuga, men ugnen är borta. Bodiils man bjuder på kaffe, ett välkommet
avbrott. Vi återvänder till Skogsgårdens förläggning.
Dagen lider mot sitt slut och vi samlas
alla vid Karmen Kynna. Några av deltagarna eldar i bastun och tar sig ett bad,
andra tar det lugnt. Snart samlar Inga-Greta folket vid stekpannorna, för nu
är det dags att steka kolbullar. De där sattygen som inte vill hålla ihop i
stekpannan utan gradvis upplöses i sina beståndsdelar. Några av oss som
exempelvis Bosse Hansson har uppenbarligen gräddat sådana tidigare och
hanterar vant stekpannan.
Här gräddas kolbullar Natten sänker sig
över Lekvattnet och avslutar en intressant dag.
Efter frukosten samlas vi åter på Karmen
Kynna. Först lämnar Maud Wedin och Tor Eriksson lite FINNSAM-information.
Därefter är det dags för Niclas Persson att berätta om Lekvattnets historia.
Men vad är historia? Vilken historia? Han
sätter in Lekvattnets befolkning och händelser i ett större sammanhang. Den
tidiga historien är svårfångad men uppgifter om bygden finns från
medeltiden.
Sedan tar Lars-Olof Herou över scenen och
berättar lite kort om Boken ”försvunna rökstugor”. Arbetet började en
gång med ett fynd av foton i en skokartong på Nordiska Muséet. Slutresultatet
är ett förnämligt bildverk av hög klass.
Vi kliver ombord på bussen och styr
färden mot Lekvattnets kyrka. I lätt gråväder går vi runt på kyrkogården
och jag hittar bl.a. konstnären Paul Piltz och den bekante Pägers grav. Många
gravstenar har finska ort- och släktnamn på gravarna. Namn som är
oupplösligt förknippade med skogsfinsk kolonisationshistoria.
Lekvattnets kyrka
Färden går vidare med buss mot Kvarntorp,
som fram till 1950 tillhörde Klara Persson. Det var en beskäftig kvinna som
lät uppföra en egen kraftstation nere vid älven. Kvarntorp ägs nu av Torsby
kommun. Huvudbyggnaden som ligger vackert på en sluttning ner mot Kroksjön,
består av såväl röksom svenskstuga. Förutom denna finns ett antal andra
byggnader på gården: drängstuga, stall, fähus, ladugård etc. Arrendatorn
Rolf Nilsson återger dess historia. Kvarntorp togs upp på 1750-talet, vilket
bestyrks av en stenhäll med årtalet 1755. Den är sedan 1964 förklarad som
byggnadsminne. Nu har man frigående kreatur i form av får och hästar på
gården. Efter denna punkt i programmet smakar det alldeles underbart med motti
och fläsk och äkta värmländsk lingonsylt. Och därtill serveras
lingondricka. Men flöttet blir kvar i grytan! Bussen tar oss sedan till
Josefsberg, en gård på Vittjärns ägor. Vi kliver ur och går fram till
gården som ligger högt uppe på en sluttning. Utsikten är magnifik. Guiden
Anders Matsson berättar initierat om gårdens historia. Josef Josefsson, vars
namn dyker upp i början på 1700-talet, har sannolikt gett gården dess namn.
Lars-Olof Herou pekar ut platsen där den ”försvunna” rökstugan har
stått. Numera finns endast ugnsröset kvar. Rökstugan är tack och lov
tillvaratagen genom flyttning till Tomta. Flera gamla byggnader finns på
gården, varav någon ser ut att falla samman.
Vi far vidare till Persilamp, där Staffan
Fenander bjuder på kaffe. Detta dricker vi gåendes på stigen ner till Per
Persson Pägers sista jordiska boning. Av denna återstår endast ugnsrester?
Päger försörjde sig som tjärbrännare och sålde beckolja och tjära.
Näst sista anhalten är Fäbacken, en i
allra högsta grad levande by. Guiden Anders Matsson berättar om dess ursprung.
Fäbacken togs upp redan under 1640-talet. Ett känt minnesmärke ligger i
närheten, nämligen en sten med Gustav den VI Adolfs och Louises namnteckning.
Men vad är dessa mot
kärnfulla namn i byn som Burken och Ambian;
idel kända namn i värmländsk odlingshistoria. Platsen erbjuder en hisnande
utsikt. Gården ligger på en sluttning ner mot Lekvattnetsjöarna.
Det sista stoppet på färden blir
Bergstorp, ett stycke från Fäbacken. Här ligger en bevarad rökstuga.
Vi kan jämföra fotot i boken ”Försvunna
rökstugor” med dagens stuga. Den är ganska så omgjord visar det sig. Håkan
Laack kommunstyrelsens ordförande tar mot oss och hälsar oss välkomna till
Lekvattnet och till kvällens middag.
Bussen tar oss tillbaka till Karmen Kynna.
Liksom föregående kväll tar några ett bastubad, medan andra kanske tränar
för tangon. Vi äter middagen i svenskstugan i en tät och mysig stämning.
Till maten spelar Trine Sennerud Melby några
melodier från finnskogen. Jag har ett särskilt utbyte av en av Halte Guttens
melodier. Kvällen avslutas med diverse olika aktiviteter som konkurrerar om
intresset; bastu, finsk tango och släkthistoria.
Morgonen kommer med regn och grå himmel.
Vi samlas återigen, den sista dagen på
Karmen Kynna. FINNSAM:s höstmöte inleder dagens program. Dagordningen omfattar
en mängd punkter, vilka drar ut på tiden (se protokoll). Efter kaffet
presenterar Anders Matsson sin forskning om bygden; i vitt skilda ämnen.
Forskningen har även resulterat i ett flertal böcker om kyrkan och finnen,
Fäbacken, Långsjöhöjden etc.
Anders Matsson vid Josefsberg
Flera av gårdarna i Fryksände södra
finnskog har bildat stora ”godskomplex”, bl. a Spettungen och Bredsjön. Om
detta berättar Marcus Ednarsson utifrån sin D-uppsats. Bulvaner köpte upp
skog från finnarna, vilken skog sedermera kom i de stora skogsbolagens ägo.
Sedan är det dags för lunch bestående av
en god kycklingsallad. Efter denna är det dags för mig att resa tillbaka till
Källby. Jag måste avstå från att besöka Käckåsen/Kekkåsen och beger mig
på en 30-mila bilfärd tillbaka till Västergötland, mycket nöjd med en
kvalitativt högtstående konferens.
Enligt hörsägen badade några deltagare
bastu till framemot 20-tiden på kvällen i Käckåsen……
Vid pennan och kameran
Jan-Erik Björk